Hannahbejb bloggar familjeliv

Ett slut och en fortsättning

2008-11-01T23:14:00.007+01:00

Det är nog dags nu. Har i ett par veckors tid gått och dragit på att gå vidare från den här bloggen. Hannahbejb har varit mitt nick under så lång tid och har varit med om så mycket roligt att det känns så väldigt vemodigt. Från att ha varit en tonårstjej i högstadiet som längtade efter kärleken till att lyckas förverkliga läkardrömmarna och dessutom bli både fru och mamma. Hur stort är inte det, någonstans där bland raderna blev jag vuxen. Efter studenten, i en mindre identitetskris, tog jag bort h:et i slutet av mitt namn och blev Hanna igen, även om det fick vara kvar i Hannahbejb. Men nu är det slut här också. Samma Hanna, samma bloggande, bara lite mer privat.

Utan er trogna läsare hade inte bloggandet varit på långa vägar lika roligt, så jag vill verkligen säga Tack! För att ni orkat läsa, för alla kommentarer och hälsningar och för de nya vännerna! På återseende.

Hjärta dig

2008-11-01T22:12:00.001+01:00

Inga meduciner och lite om fotvård

2008-10-28T21:24:00.002+01:00

I dag har jag unnat mig något riktigt lyxigt, nämligen en fotvårdstimme där mina nageltrångiga fötter blev väl omhändertagna. Om man under ett halvårs tid ser ut som att man råkat svälja en badboll kan man vara övertygad om att det är svårt att klippa naglarna. Det hjälper inte heller att man försöker klämma i dem i ett par, post-badbollmage, för små skor, hur fotriktiga de än är. Nu är fötterna mjuka och fina i alla fall och förhoppningsvis håller det sig så ett tag. Det var skönt att bli ompysslad men det var lite som hos tandläkaren också, nödvändigt obehag under en kortare tid för att slippa framtida besvär.

Om en vecka har jag äntligen tid hos allergidoktor och har blivit ordinerad sju antihistaminfria dagar före besöket. Inte för att jag tar dem så ofta men det är bra att jag blir påmind varje gång jag läser inlägget. Förresten ska jag fylla i värsta formuläret innan besöket så det kanske är dags att sätta igång snart.

En förmiddag i Haga

2008-10-26T20:30:00.007+01:00

När Sandra skrev att de skulle hit var det ju självklart att vi skulle försöka få till en träff. Trots att vi följt varandras bloggar under lång tid och peppat varandra när vi väntade på våra Alfredar var det pirrigt att träffas på riktigt, men det gick hur bra som helst! Det var verkligen jättekul att ses och det känns tråkigt att inte kunna träffas oftare för barnvagnspromenader. Här ser ni oss med två nymatade guldklimpar.

Lille gladisen

2008-10-25T17:54:00.003+02:00

Så här glad och skrattande var Alfred när han provsatt matstolen.

Hemma hos föräldrarna och snabbuppdaterar med några bilder. Den gröna grodan har blivit en favorit.

En fredagkväll på IKEA

2008-10-24T21:41:00.002+02:00

Trots att folk äntligen har fått lön igen och helgen börjat tänkte vi ändå inta IKEA, en fredagkväll vid halv sju-snåret borde det vara ganska lungt i affären. Och det var det. Alfred somnade som vanligt i bilen och vi flyttade bara bilstolen över till en kundvagn. Ett hett tips är att om man är två som handlar att faktiskt ta TVÅ stycken kundvagnar, en för bilstolen och en för alla varor man köper. Det var några svettiga turer på maxi innan vi kom på det.

Det var en hel del smått vi behövde och så passade vi på att köpa en barnstol till Alfred. Snart nog så sitter han och då är det skönt att ha den hemma. Men väl hemma kunde vi ju inte hålla oss och vi var tvungna att sätta ihop stolen och blåsa upp kuddstödet. Alfred satt som en liten prins i den och när han upptäckte att han satt själv började han skratta och skratta. Lille gubben! Våra hjärtan smälte totalt. Så jag tror att vi ska ha stolen framme så Alfred kan sitta där till exempel på vardagarna när jag behöver äta och babysittern inte duger. Det är verkligen så bra stöd att det bara är typ huvudet som han måste balansera själv, så små korta stunder går nog bra. Men nog var det en konstig känsla att kunna titta på min lille pojke som satt där själv och skrattade! Han börjar bli stor!

Tandläkarbesök samt första vaccinationen

2008-10-23T19:18:00.002+02:00

I går tog jag mig i kragen och satt med öppet gap i en halvtimme medan tandläkaren lagade två av tre hål. Det är sjukt hur otäckt det är, särskilt det här med att bedövningssprutan. Bad om bedövningskräm och att slippa se eländet. Det jag faktiskt tagit med mig efter förlossningen är hur otroligt mycket det hjälper att andas lungt men tungt och att försöka slappna av, så det försökte jag göra och så var det plötsligt klart. Nu hoppas jag undvika graviditetsillamående ett antal år och faktiskt kunna borsta tänderna och använda både tandtråd och flourskölj utan att kräkas.

Ersättning och intensivamning har gjort sitt, Alfie hade gått 250 gram på en vecka och han börjar tjocka till sig igen. Hurra! Han gjorde dessutom som morbror Otto och sa bara ett tungt *höh* när det var dags att bli vaccinerad.

Den skrattande gullungen och läkarbesök

2008-10-21T20:23:00.003+02:00

Även om vi vid några tillfällen har lyckats få Alfred att skratta har det aldrig skrattats under en längre tid. Vid ett av kvällens blöjbyte råkade han kissa precis när jag satt på nya blöjan. "Nämen se där, nu får vi byta blöja igen" sa jag småskrattande och det var då det hände. Alfred skrattade och skrattade och skrattade. Kanske åt att han var busig, fast förhoppningsvis inte för jag klarar mig gärna från diverse hyss ett par månader till i alla fall. Eller så ville han visa att han har fattat det här med skratteriet på riktigt. Han är i vilket fall så underbart ljuvlig. Så go, som vi säger i den här delen av landet.

Tidigare idag var vi hos barnläkare på det stora sjukhuset. Det är en väldigt lindrig form av hypospadi, och det är ju skönt, men det bästa är ändå att rätta till det med en operation. Så det blir en dagkirurgisk historia där vi får gå hem samma dag om allt går bra och förhoppningsvis får vi tid före sommaren.

Kemtvätt av barnfilt

2008-10-20T17:22:00.003+02:00

Förresten. I ren frustration mailade jag Klippan och frågade om barnfiltarna i 100% ekologisk lammull verkligen behöver kemtvättas och jo, så illa är det. Eventuellt kan man, kanske, använda ulltvätt-programmet i en ny maskin men det rekommenderas inte. En del saker förstår jag inte och det här är ett av dem. En barnfilt blir garanterat smutsig och dessutom brukar jag tvätta allt innan Alfred får smaka på det, då ALLT kommer stoppas i munnen, för att undvika att han får i sig godtyckliga kemikalier eller bacilusker. Så den filten kommer definitivt lämnas tillbaka.

Puh

2008-10-20T17:03:00.004+02:00

Tack för alla råd och erbjudanden om hjälp! Det verkar som att det fixat sig ändå för maken och hans jobbarkompis har gjort någonting, via linux - extern hårddisk jagförstårinteriktigt, och de allra flesta bilderna gick att rädda. Hurra!

Det händer mycket med Alfred just nu och det är fantastiskt spännande. Nu går det verkligen inte att lämna honom själv på skötbordet till exempel för han har rullat från rygg till sidan flera gånger. Det mysigaste är att han börjar fatta att han kan greppa om saker och med lite hjälp kramar han om sina gröna gosegroda och det ser typ hur gulligt ut som helst.

Annars är det fullt upp nu i veckan med besök hos barnkirurgen för ett utlåtande om eventuellt behov av operation, BVC och första vaccineringen och jag ska till tandläkaren och laga ett par hål. Puh. Vi har förresten bokat tid för första dosen pneumokockvaccin om några veckor också. För mig känns det vaccinet självklart ju mer jag tänker på det, särskilt när det dessutom ska införas i hela landet men att alla landsting inte fått tummen ur än! Nu tråk-tvätt att ta hand om.

Bitter, bitter, bitter

2008-10-19T09:55:00.003+02:00

Frustrationen är på topp och det stampas och suckas irriterat. Min dator har kraschat! IGEN! Jag är så arg. På mig själv, på min man för att vi inte fört över några bilder till hårddisken. Senast i förrgår tänkte jag att vi måste göra det. Ett halvt års bilder är bara borta. Tack och lov har vi bilderna från förlossningen och de bästa från de här första tre månaderna kvar på minneskortet till kameran. Det är bra med bilddagbok, facebook och blogg där man kan se bilderna, om än med låg upplösning. Dessutom har min lillasyster en hel del bilder, så Lisa, spara dem så jag kan föra ta hand om dem sen är du gullig. Visst har jag lagt upp lite bilder på magen på datorn, men absolut inte alla och det är nog det tråkigaste att de försvann.

Nu ska jag gå och tala med mig själv och försöka övertyga henne om att jag inte alls tröstäter och inte alls behöver köpa den nya marabou amigo-chokladen. Maken får ta med jobbdatorn hem så det kan nog komma lite uppdateringar här ändå.

En bra dag, fast lite bitter

2008-10-18T22:53:00.002+02:00

Tummen upp:
I natt sov min lille son 11,5 timmar i sträck! Som en dröm! Och så fick maken vara med Alfred när jag efter tre månader tog mig ner till stan, själv. Det gick över förväntan och det var så mysigt att få komma hem till familjen igen.

Bottennapp:
Dagens bottennapp måste vara Klippans filt i 100% ekologisk lammull som jag köpte att ha i vagnen i vinter. Väl hemma såg maken att den enligt tvättanvisningarna inte tål vatten. En barnfilt! I en stad där det alltid regnar i små oväntade skurar. Dyr var den också. Tur att jag inte är särskilt bitter.

Rör mej inte

2008-10-17T20:52:00.003+02:00

Titta vad som kom med posten idag! Valde egna färger på Gobligobli och hjärtat, som ska sitta på vagnen, kom hem på bara några dagar.

Kusinbesök

2008-10-16T21:33:00.006+02:00

I går hade vi besök av mormor, ingift moster och yngsta lilla kusinen.

Hon är bara tre månader äldre än Alfred men redan så stor och både sitter själv och äter på saker precis som barn ska göra. Dessutom tyckte hon att att våra leksaker visst var intressanta. Vilken skillnad bara tre månader kan göra! Här hälsar släktens senaste gullungar på varandra.

Maken var ute på promenad och kom hem med den här lilla sötnosen. I bakgrunden kan ni ser vår vagnförvaring. Just nu använder vi den röda "flärpen" som kom med liggdelen, men jag kan inte bestämma mig för om det är okej eller om det tyder på noll koll. Snyggast är helt klart att bara ha täcket dock, men det är ändå rätt praktiskt med den ibland!

BVC

2008-10-16T17:00:00.003+02:00

60 centimeter och 5615 gram fick vi det till idag. Uppgång med 175 gram sen i fredags vilket var godkänt. Vi ska lägga till ersättning på kvällen eftersom det ju inte är hållbart som det har varit den senaste veckan.

Jag är fortfarande förvånad över att vi fått en liten bebis, som faktiskt är en bebis. Hade föreställt mig att det skulle komma ut en knubbis som gick upp ett halv kilo i veckan och vara stadig från första början. Istället fick vi en liten kille som ligger precis på normalkurvan, fast senaste veckan lite under på vikten. Han är alldeles lagom! Förut vände han sig ett kvarts varv, från mage till att ligga på sidan när han var jättearg för att nappen åkt ut. Det var stort, han har inte gjort det innan, och bloggen är bra att skriva upp det på ifall jag skulle få tummen ur och börja på en mitt första år-bok.

Pneumokockvaccin?

2008-10-16T15:32:00.001+02:00

Här ingår inte pneumokockvaccinet i vaccinationsprogammet än. Det lutar dock åt att vi kommer betala det själva så han får det ändå. Hur tänker ni, mina kloka läsare?

Nästan som en dröm

2008-10-16T08:54:00.002+02:00

Tittade på klockan sista gången vid tjugo över elva igår. Då hade Alfred ätit ännu en gång och somnat typ en kvart tidigare. Bröt ihop en stund över att jag kunde sova när jag insåg att vägarbetet precis utanför oss som ska pågå under fem dagar ska ske på natten! Det är dovt mullrande grävmaskiner och ljus som runt i hiskeligt gult. Alfred gnydde lite framåt småtimmarna men han somnade faktiskt om. Jag vaknar alltid av makens väckarklocka, så även idag men när jag insåg att Alfred fortfarande sov somnade jag också om en stund. Inte förrän kvart i åtta ville han ha mat. Det är nästan nio timmar sömn för Alfred! Hurra! Trots att jag inte sov lika länge och ändå blev avbruten har det gjort underverk för humöret. Nu kela med den lilla fina pojken som ligger i min säng.

Min lilla piraya

2008-10-15T21:49:00.003+02:00

Håhåjaja. I morgon ska vi till BVC och se om det amningsmaraton som pågått i en vecka har givit något resultat. Om det inte givit enorm viktuppgång, vilket jag tvivlar på eftersom jag inte ser tjockare kinder eller tycker att han känns tyngre, så kapitulerar jag och tänker börja ge lite ersättning också. Av de tre senaste timmarna har jag ammat i två innan min lilla piraya, som hugger och sliter med sin tackochlov ännu tandlösa mun, somnade.

Maken vet inte om det här än men om vi börjar ge lite ersättning också så kommer jag åka hemifrån i helgen under några timmar för att göra någonting, typ vad som helst men inte något som innebär att storhandling på Maxi. Alfred är tre månader nästa vecka och hur underbar han är så känner jag nu, särskilt efter senaste tidens hysteriska ammande, att jag måste få komma ut. Det är dags att klippa navelsträngen på riktigt.

Favoriter

2008-10-14T22:01:00.002+02:00

Eftersom det är lite omständigt att kolla in alla hemsidor jag besöker dagligen när jag ammar om man samtidigt försöker trycka på tangentbordet tröttande jag häromdagen och gjorde favoriter av de allra flesta sidorna. Det måste erkännas att jag gjort det väldigt ineffektivt under alla år och när jag surfat har jag börjat med bokstaven a och därefter gått igenom alla tidigare besökta sidor vars namn börjar på a. Därefter b, c, d och så vidare.

Nu går det så väldigt snabbt att få upp de flesta sidor i tabbar och det är bara för mig att trycka bort dem när jag läst klart. Faktiskt så väldigt smidigt att jag önskar att någon berättat om det tidigare. Samtidgt är det lite skrämmande att inse att det är kanske en 40 hemsidor jag besöker mer eller mindre dagligen och var tvungen att göra massa underkatergorier för att inte krascha datorn.

Ville bara dela det mer er att den där bookmarks-knappen kanske inte är så dum ändå.

Igen

2008-10-14T21:39:00.003+02:00

Åh, min finaste, finaste lilla stora bebis. Han skrattade högt igen och det låter så ljuvligt. Bebishumor just nu är när någon blåser honom på magen eller när jag tar upp glasögonen på huvudet men att jag satt dem för långt fram så att faller de ner igen.

Alfred har under flera veckors tid haft rätt bra kontroll över sin vänsterhand men aldrig medvetet använt den högra och har bara tittat på den vänstra foten. Frågade BVC-sköterskan häromdagen om det var normalt att de kunde upptäcka händerna en i taget men efter en jättelång föreläsning som slutade i att jag fick avstyra hennes försök att boka in en läkartid var jag inte mycket klokare. Den kvinnan kan prata utan att egentligen komma till någon slutsats eller något svar. Han viftar ju som bara den med armen så det har inte varit något funktionellt fel och dessutom är han bara 12 veckor i dag så man får ju ge honom lite tid. Nåväl, de senaste dagarna har han äntligen fattat att man kan äta på högerhanden också och även tittat fascinerat på högerfoten samtidigt som han sprattlar med den. Så nu jag är glad och tänker att något neglekt är det i alla fall inte.

Apropå det här med hans öga, det finns fler funktioner som kan påverkas, en medlem i mailgruppen berättade att hon inte nog med blinkandet inte heller kan höra något medan hon tuggar. Det är ju nästan något för dr House att bita i.

Stora saker sker

2008-10-13T20:42:00.002+02:00

Nu händer det grejer i rasande fart. I går lyckades vi locka fram det ljuvligaste lilla skrattet och för några timmar sedan fick maken vara med om hur Alfred länge hade tittat på makens pekfinger för att till slut sträcka ut handen, öppna och fatta tag om fingret för att sedan föra det till munnen. Han är så klipsk, min son.

Dessutom har han börjat bli riktigt stadig i både nacken och i benen, dock inte alltid på samma gång. Antingen tittar han sig omkring eller så vilar han med huvudet mot min axel och trampar med fötterna samtidigt som rumpan far utåt. Egentligen är det inte konstigt alls att hans energibehov har ökat betydligt eftersom han rör på sig så mycket.

I dag har vi bara varit hemma och Alfred har mest ätit och sovit, helgen tog nog på krafterna. Om det är fint väder i morgon ska jag försöka ta oss ut på liten promenad men annars så ska vi bara ta det lugnt för både maken och jag är jättetrött.

Lära-gå-vagn

2008-10-13T09:24:00.004+02:00

Såg en pimpad lära-gå-vagn i en annan blogg och blev sugen på att göra något liknande till Alfred. Varken maken eller jag är särskilt händiga av oss så jag förkastade tyvärr förslaget rätt tidigt. Men så hittade jag en på IKEA som är både rätt snygg och rätt billig. Faktiskt snyggare än den svarta vagnen från Brio som kniper andra-platsen. Fast jag har inte sett IKEA-vagnen live än, men om det bara är snygg så kan det bli en när det är dags att gåträna.

2008-10-12T23:09:00.000+02:00

Han är så gullig att man går sönder lite grann. Gosigosigosigos!

The milkmachine och lite om när det inte är rosa

2008-10-12T22:19:00.004+02:00

Trots att jag inte riktigt lyckas göda sonen varannan timme så känns det som att jag inte gör något annat än att amma. Så här mycket och ofta åt han inte ens i början och det börjar ömma både här och där nu. Om jag tidigare ammat ett bröst i tio minuter typ var fjärde timme, så känns det att amma båda brösten i dryga 45 minuter varannan timme. Något ska man väl ha för ett blinkande öga och det är att det går att han ätit klart och bara snuttar.

Alltså. Jag förstår att skilsmässorna ökar under småbarnstiden. Hur mycket jag än trodde att vi pratat om och planerat hur vi skulle göra, prioritera och dela upp uppgifter så är vi här nu; trötta, arga, irriterade, sårade, oförstådda, besvikna och ledsna. Det är skitsvårt att få ihop det. Visserligen har vi båda ganska hetsiga, finska temperament och har alltid bråkat en hel del. Utan att veta vad maken känner så tror jag att vi båda mitt i grälen är beredda att gå (men ändå inte, vi har ju lovat att alltid stanna kvar) men att när vi väl är sams så går det inte att älska varandra mer än vi gör. Ganska passionerat egentligen. Men svårt, särskilt när man är trött och har ett barn att ta hand om. Vi vill inte gräla inför Alfred men det har gått sådär hittills.

I föräldragruppen fick vi berätta om ifall det blivit som man tänkt sig. Jag sa att jag var förvånad över att det kunde gå så lätt, att trots vad man hört så behövde man inte få värsta komplikationer under förlossningen, amningen kunde faktiskt fungera felfritt från första början och bebisen faktiskt kunde sova nästan hela nätterna medan många tyckte att de inte alls fått information om att amningen kanske inte skulle funka direkt eller liknande. Efteråt insåg jag att det här var jag inte förberedd på, vad det nya föräldraskapet och tröttheten gör med en, vad som händer med förhållandet när man får barn. Jag kan bara hoppas att vi tar oss igenom det. Det tror jag att vi gör men jag ville bara säga det, att det sannerligen inte är ett enda stort nöjesfält det här. Det är verkligen inte alltid rosa.

Han skrattar!

2008-10-12T15:42:00.004+02:00

I går var vi på morbrors 40-års fest och det var väldigt trevligt. Senast vi åkte dit var när träden var som grönast i juni och Alfred sparkade omkring i magen. Det är så roligt att få visa upp vår lilla gullunge. Han ler sitt största leende så fort någon pratar med honom så han charmar typ alla som kommer i hans väg. I vanliga fall hade vi stannat och umgåtts till sena kvällen men med en liten, som dessutom vill ha mat ofta, kände vi att det var rätt att åka hem tidigt.

I efterhand visade det sig vara helt rätt beslut. Jag var toktrött och Alfred vaknade för mat typ varannan timme. Det har bara hänt två gånger tidigare och nu, nästan tre månader efter förlossningen har jag inte hormoner nog att hålla mig vaken. Någon av alla gångerna i natt hade både jag och den hungrige somnat med ljuset på och maken hade fått både släcka och lägga Alfred i sin egna säng. Numera lägger jag alltid tillbaka honom i hans säng efter nattmålen för några gånger har jag halvsovande fått för mig att han inte andas eller att han inte ligger så nära mig och nästan lagt mig på honom. Hujedamej. Det är hjärtat i halsgropen och adrenalinpåslag av typen som jag helst undviker.

I dag känns det ändå bättre för maken tog en klarvaken Alfred vid sjutiden och jag fick sova ostört i hela tre timmar. Hurra! Nyss kom vi hem efter att ha varit ute på promenad i över två timmar. Solen sken och det var skönt att röra på sig. Och Alfred sov och sov så förhoppningsvis börjar mjölkproduktionen öka ordentligt.

Nu till veckans höjdpunkt. I går berättade en annan mamma att hennes dotter skrattat sedan Alfreds ålder och efter babyrytmik-nästanskrattet i tisdags tänkte jag att det inte kunde vara långt ifrån. Vid blöjbytet passade jag på att prutt-blåsa på lilla bebismagen. Alfred log sitt största leende och man såg riktigt hur han försökte skratta. Efter ett par "hähäää" kom några sekunder med ett litets barns kucklande skratt. På riktigt. Han skrattade! Maken och jag stod där tårögda och beundrade vår finaste, duktigaste son. Han börjar bli så stor!

En lång väg hem

2008-10-10T15:57:00.003+02:00

Det känns konstigt att vägen till stranden, där många viktiga tankar blivit tänkta, inte längre är min väg, att det inte längre är vägen hem fast det är så välbekant.

Värsta dagen

2008-10-10T15:43:00.003+02:00

Den här dagen är ingen jag vill minnas.. Natten var lång eftersom Alfred senaste veckan gått från att sova hela natten till att äta två gånger per natt. Allt annat än utsövd lyckades jag ändå komma fram till BVC-sköterskan på telefontiden för att fråga om just detta med att han plötsligt vaknar på natten och om det är så att amningen inte räcker till. Dessutom har han inte bajsat på 9 dagar men gråter för magknip, särskilt om kvällarna, och det lättar lite bara efter att han har pruttat.

Kunde i alla fall få väga honom idag i samband med att föräldragruppen skulle ha föreläsning av NTF. Det visade sig att på 2½ vecka hade Alfred bara gått upp 120 g så vi fick order om att ligga i soffan hela helgen och försöka amma på båda brösten varannan timme för att försöka få igång det ännu mer. Angående bajsningen kunde vi försöka med katrinplommonsaft om det inte riktigt kom igång tyckte hon. Det var i alla fall skönt att hon inte började prata om ersättning direkt utan tog det som självklart att amningen kan komma igång. Jag ger ersättning förstås om det behövs men helammar gärna så länge som möjligt och vi fick en tid nästa vecka på BVC så ser vi om det ger resultat eller om det behövs extra ersättning eller liknande i alla fall.

Nåväl. Väl hemma var blodsockret långt nedanför tårna när jag upptäcker en betalningspåminnelse på elräkningen från tiden kring Alfreds födsel som maken som är på jobbet hävdar att han betalt. Jag trött, hungrig och på dåligt humör på maken (jomen, så kom mensen tillbaka igår också) och så blir Alfred hysterisk och bara skriker och skriker och skriker. Han hade precis sovit, hade ny blöja och ville inte äta och kunde inte tröstas. Det var fruktansvärt och höll på i över en timme. Alfred grät, jag grät och kände mig som den uslaste mamman i världen. Till slut tänkte jag faktiskt kolla om han hade feber för han var så fruktansvärt varm (fast kanske mest för att se om det skulle komma något bajs men jag har inte kunnat med att göra det tidigare) och det tog typ två sekunder så kom det hur mycket bajs som helst och Alfred blev den solstråle han brukar vara. Då kände jag mig som den uslaste igen för att jag gick dit och pillade samtidigt som det var så skönt att se honom som glad igen.

Nu sover han på min axel och jag har äntligen fått i mig lite mat och börjar känna mig som en människa igen. Förmiddagen var en pärs och det var verkligen hemskt att se Alfred så ledsen!! Längtar efter helgen och att få rå om varandra och bara ta det lungt.

Att svara på kommentarer

2008-10-09T21:34:00.003+02:00

Har länge, typ ända sen bloggens början, funderat på det här med att svara på kommentarerna. De flesta andra vars bloggar jag läser brukar svara bland kommentarerna som hör till inlägget. Det måste ju vara smidigt för bloggaren och om någon utan egen sida skrivit så kan man svara dem där. Dock brukar jag ibland glömma att gå tillbaka för att se om bloggare svarat på och när jag väl kommer ihåg det funderar jag på hur länge jag ska "bevaka" ett visst inlägg ifall det ska komma ett svar. Dessutom tycker jag att det är trevligt att gå tillbaka och hälsa på hos någon som skrivit hos mig och så vet jag att personen får svaret ifall hon också skulle vara lite glömsk.

Nu har jag ändå bestämt mig för att göra som alla andra, kommentarer kommer fortsättningsvis svaras bland kommentarerna. För er kännedom.

Är det inte jättekonstigt att avsluta ett inlägg med "för er kännedom" istället för "med vänliga hälsningar"? Som läkarsekreterare skrev jag ibland brev med provsvar till patienter som skulle avslutas så och det skär sig riktigt i ögonen.

Min lilla plutt

2008-10-09T19:22:00.005+02:00

Det är flera som har sagt att Alfred ser ut att ha lite röda toner i håret men det är först när jag tittar på de här bilderna som jag också kan se det. Här hade jag precis lagt ner honom innan han blev vrålförbannad och ville upp. Maglägesträningen går alltså inget vidare men starkare blir han ändå genom att kravla på mig så jag lägger honom bara där för att försöka få honom van vid just magläget.

Sedan inlägget med klippet från youtube har Alfred inte pratat längre stunder i sträck men nyss fick jag en monolog med flera vokal- och trevande r-ljud som höll på i säkert tre minuter. Han är så väldigt, väldigt fin och hans röst är som den ljuvaste musik. Det är verkligen så ofattbart stort att han är vår son, att det var honom vi väntade på och längtade efter.

Nu har han tyvärr inte skött magen på över en vecka (sic!) men det till och med hörs hur det jobbas därinne. Han ligger i sjalen nu eftersom maken är och tränar. Titt som tätt börjar han gråta otröstligt och efter en liten stund kan man känna en mindre angenäm odör och han lugnar sig. Hoppas det kommer ett rejält lass snart, det är ju så synd om honom!

Tandläkarbesök och en i övrigt bra dag

2008-10-07T09:41:00.005+02:00

Trots att jag fött barn med allt vad det innebär i smärtväg både under och efter en förlossning var det med darr i benen jag gick till tandläkaren i går. Min mormor kom med för att passa Alfred så jag skulle slippa oroa mig för honom. Dock hade jag inte räknat med att det skulle vara en sådan yttepyttehiss på knappt 1,5 x 1,5 m upp till min privata tandläkare som håller till i ett gammalt hus. Som tur var lyckdes jag faktiskt pressa in både mig och vagnen in i hissen men det var verkligen tajt. Då var jag tacksam för min lilla trehjuling.

Alfred blev aningens ledsen när vagnen stannat men mormor har ju en hel del rutin så det gick bra ändå. Sämre gick det för mig. Ett större och två mindre hål. Hujedamej. Det betyder minst 2500 kr fattigare och många sprutor i munnen rikare. Har verkligen mig själv att skylla för tänderna har inte blivit ordentligt skötta sen jag blev gravid, det vill säga på snart ett år nu. Eftersom jag mådde illa mer än halva graviditeten och kräktes så fort jag försökte borsta tänderna, använda flourskölj eller tandtråd och dessutom fick äta ofta för att lyckas hantera illamåendet är det kanske ändå inte så konstigt. Sedan kom Alfred och orken räcker liksom inte till att ens tänka på att använda tandtråd eller liknande. Det är bara så himla otäckt att behöva laga tänder så det är med obehag jag ser fram emot den bokade tiden om ett par veckor.

Efter besöket gick mormor och jag en sväng i Haga och tittade och avslutade sedan med att äta lunch. Det var hur trevligt som helst och höstvädret hade inte kunnat vara finare. Alfred sov resten av tiden så vi fick till och med äta i fred. Fast mormor hade nog gärna sett att han varit vaken en stund så hon hade få se hur han utvecklats sen sist.

Väl hemma väntade ett paket från au pair-kusinen i USA. Vad glad man blir av att få annat än räkningar på posten och ännu mer när det är en present. Tack Heidi! Det var två fina bodisar till Alfred och ett kort där det stod "Children are a gift from the Lord.... remember that at 3 am". Hahaha.

Inte så liten längre

2008-10-06T17:27:00.004+02:00

Häromdagen ropade maken på mig när jag var i sovrummet och så möttes jag av den här synen. Det såg så roligt ut för makens huvud är nästan större än hela Alfred.

Tidigare har Alfred bara legat som en liten groda på oss...

... men det är inget som gäller längre. Nu ska allting undersökas och tittas på. Huvudet och ryggen är inte riktigt stadiga än men nog är det han själv som pressar sig utåt och vrider nacken mer än jag trodde var möjligt för att inte missa något viktigt.

Lite trött kanske

2008-10-03T12:15:00.003+02:00

När jag skulle klä på Alfred tyckte jag att det var något som inte riktigt stämde. Det var det inte heller, man kan inte ta på ärmarna på en omlottbody på benen i stället. Alfred bara skrattade och sa "achou".

Att jag inte kunde somna när resten av familjen låg och snarkade bredvid i kombination med att Alfred plötsligt skulle ha mat två gånger mitt i natten gör att jag går omkring som en zombie här hemma. Vilken lyx vi haft när Alfred sovit 6-8 timmar i sträck och vaknat först vid 6-tiden för mat. Han är nog mitt i en tillväxtperiod och har ammat långa stunder i dag så förhoppningsvis ska det snart rätta till sig igen.

Plötsligt behov av almanacka

2008-10-03T11:41:00.005+02:00

Trots att jag varje höst, och även vid varje nytt år om jag lyckas övertala mig själv om dess nödvändighet, köper en ny almanacka är den sällan i bruk mer än några veckor. Det händer liksom inte så mycket som inte ryms i minnet när jag pluggar. Men nu när Alfred är här och jag är föräldraledig finns det plötsligt många tider att passa och komma ihåg. Läkartider för både mig och Alfred, tandläkare, besök hos BVC-sköterskan, föräldragrupp på BVC, sångstund, fikor och promenadträffar. Det räcker gott med max en aktivitet om dagen och då blir det lätt någonting flera dagar i veckan i stället. Men det är trevligt och då både BVC och promenadkompisar finns här intill är det sällan några större projekt det handlar om.

I går träffade vi Jenny och hennes Nils på stan. Det är så roligt när man får till träffarna man ofta pratar om. Dagen till ära skulle vi prova på amningsrummet på Åhlens men då var det stängt för renovering. Vilket antiklimax, det är inte som att det myllrar av skötrum på stan.

Ojoj, nu vaknar den lilla i bärsjalen och vill ha lite uppmärksamhet, mat och blöjbyte.

Något alldeles nytt

2008-10-01T09:32:00.002+02:00

Plockade in disken med en nyfiken liten kille på armen häromdagen. När jag öppnade skåpet med tallrikarna såg man verkligen hur han lyfte extra på huvudet, stack ut det lite mer och med stora ögon och dreglande mun tittade och tittade. Jag skrattade till för han såg både så rolig och så gullig ut. -Men Alfred, det ser ju ut som att du aldrig sett in i ett köksskåp förut, sa jag. Och det har han ju naturligtvis inte. Världen är helt ny. Allt finns att upptäcka och lära sig. Det är verkligen ett stort äventyr.

Förresten slutade hans ögon att rinna en dag för några veckor sedan. Det är så skönt att slippa tårvägsstenosen och det evinnerliga torkandet av kladdiga ögon. Istället har han börjat gråta med riktiga, pyttetårar när han är ledsen.

Morgonmys

2008-09-30T13:01:00.002+02:00

Lägger för en liten stund in en film på en glad och hickande Alfred som tycker att en blå skallra är bland det intressantaste han sett.

Han är tio veckor i dag förresten. Det går så fort!

Klockrent

2008-09-29T21:05:00.001+02:00

Hahaha.

Sudokufrustration

2008-09-28T22:44:00.002+02:00

Min rosa mobil har ett sudokuspel som är väldigt underhållande, särskilt på kvällarna innan jag ska sova eller om jag vaknar på natten för att amma (haha, amningshjärna kl tre på natten ger inte många siffror rätt). Det finns 100 spel på vardera lätta, medel och svåra läget. Nu har jag kommit till nr 89 på det svåra läget och jag kommer inte längre. Det gör mig knäpp!!! Har till och med skrivit av de få siffrorna jag lyckats pricka rätt på ett papper men det går bara inte. Man kan kontrollera att man skrivit in rätt siffror men jag och min heder hade velat klara det utan att fuska. Spelen har blivit allt svårare men plötsligt vid nr 89 går det bara inte! Skit.

Barnvälsignelsen

2008-09-28T18:50:00.007+02:00

Helgen har varit aningens hektisk med svärföräldrar som kom från östergötland för att träffa Alfred för första gången. Maken var verkligen stolt som en tupp när han fick visa upp sin son och det är nog rätt jobbigt för honom att ha föräldrarna så långt borta. Nu har vi i alla fall umgåtts intensivt hela helgen. Eftersom svärföräldrarna dels har katt (jag är hysteriskt allergisk) och dels är lite skraltiga (minns svärfaderns hjärnblödning förra sommaren) och vi således inte ses så ofta valde vi att ha barnvälsignelsen nu när de ändå är här.

Det är ju nästan lite genant att lägga upp en bild offentligt från välsignelsen - ska mina läsare förskräckt utbrista "herregud, hon är ju pingstvän på riktigt, nu får jag sluta läsa hennes blogg" - men jag hade ju inte tvekat om det varit från ett dop så här kommer en bild.

Jag tycker att det är fint, att få visa upp vårt underverk för församlingen och att framför allt få en gemensam bön om Guds omsorg och välsignelse över vår son.

Annars är det så frikyrkligt det bara kan bli -det unga paret där han är en slipsklädd ingenjör och hon en läkarstuderande i kjol och som får sitt första barn tolv månader efter bröllopet. Den obligatoriska flygen och gitarren kan förstås ses i en lokal med heltäckningsmattor på golven som var modern på åttitalet.

Min lillasyster sjöng Prins Noel och det är precis så jag känner det. Min fina mormor hade gjort ett jättejobb som ordnat söndagsfika för alla och efteråt var det mat för oss släktingar. Det var roligt att det var så många där. På bilden ser vi Alfreds kompis Nils som också hälsade på, de ögonen är så stora och så blå.

Vi fick till och med paket. Eller Alfred fick men överlät åt mamma att öppna. Det känns fint i hjärtat att så många tänkt på vår son. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle blivit en sådan grej. Ett hjärtligt tack till alla som gjorde dagen så fin!

Morgonmys

2008-09-28T18:36:00.003+02:00

Trots att han ibland känns så stor så är han en sån liten plutt. Här precis nyvaken och med spretande fingrar.

Hans öga dårå

2008-09-26T19:03:00.006+02:00

Maken är har gått en sväng till gymmet och jag sitter här och bloggar med en liten kille som somnade i min famn när han skulle rapa. Vi har både städat och tvättat under eftermiddagen så nu är vi redo för helgen. I morgon kommer makens föräldrar hit och ska träffa Alfred för första gången.

Vi var ju en sväng hos ögonläkaren häromdagen. Visst är det som jag sagt, marcus gunns syndrom. Läkaren var runt pensionsåldern och hade således sett en hel del. Han berättade att de på ögon ser kanske 4-5 patienter med detta per år, men kunde inte berätta så mycket mer än vad jag redan läst på internet. Vi är uppsatta för en ny tid med synundersökning om fyra månader.

Ögonlocket hänger inte så mycket egentligen, eller rättare sagt så hade det kunnat hänga ännu mer och då förhindra normal synutveckling, men antagligen kommer det ändå behöva opereras innan han börjar skolan. Det hade inte varit något problem alls om det inte varit för att hans ögon också blinkar. Även om man gör en operation där man korrigerar höjden på ögonlocket kommer inte blinkande försvinna utan tvärtom, eftersom ögonlocksmuskeln då är kortare kommer ögonlocket att dras ännu högre upp, nästan bakom ögat. Alltså måste man göra någonting åt det också. Hur man ska åtgärda det råder det delade meningar om i världen. Oftast fäster man ögonlocksmuskeln till ögonbrynet istället och man får då lära sig att blinka på nytt annat sätt. Ibland kan det även betyda att man inte längre kan sluta ögat helt när man till exempel sover. Vissa tycker att man av kosmetiska skäl borde operera även det friska ögat. Personligen känner jag mig väldigt tveksam till att operera bort friska muskler och funktioner med allt vad det kan innebära i misslyckade resultat, infektioner, re-operationer, torra ögon och så vidare. Det är tur att vi har flera år på oss att fundera och förhoppningsvis råder det lite mer enighet om hur man ska handlägga detta då.

Men annars tänker jag inte alls på Alfreds öga längre. Om vi ställer oss framför spegeln brukar jag reagera på att den asymmetri min hjärna har vant sig vid nu istället är felvänd och blinkandet är faktiskt ett smidigt sätt att se när han ammat färdigt. Istället har folk vi träffar börjar fråga vad det är med hans öga. Då känner jag att det är ganska smidigt med bloggen, nu är det faktiskt flera runtomkring som vet utan att jag behöver dra alltihopa för första gången. Jag har även gått med i en diskussionsgrupp för människor med marcus gunn eller föräldrar till drabbade barn. Internet är verkligen en källa till kunskap och det är många som hittar dit och inte ens visste att det hade ett namn, eller att det fanns fler som var "drabbade". Vissa, kanske särskilt tjejer, tycker att det har varit ganska jobbigt under uppväxten och önskar att det hade funnits något man kunnat göra åt det. Många lär sig att maskera det något när man äter, medan andra tycker att de inte kan njuta av maten om man ska hålla på och trixa hela tiden. Andra har lärt sig leva med det och göra det till en kul grej om det behövs. Jag hoppas vi kan ge Alfred den självkänsla att han inte behöver skämmas för det. Dessutom hoppas jag att han slipper alla mina allergier eftersom jag önskar att han ska kunna njuta av maten på rätt sätt och inte dessutom, eventuellt behöva tänka på ögat också.

Hur som helst är han min finaste pojke och vi är så kära i honom! Finaste, finaste.

********************
Tillägg mars 2009:

Vad spännande att så många hittar till den här bloggen som också har Marcus Gunn eller är föräldrar till barn med MG! Hoppas det kan vara skönt att veta att man inte är ensam. Eftersom jag inte skriver i den här bloggen längre får ni gärna maila om ni hittar hit! hannah_t1(snabela)hotmail.com

Det finns även en Yahoo-grupp som man kan anmäla sig till där det finns medlemmar från hela världen!!
Maila gärna om ni undrar över något!

Höst och same old, same old.

2008-09-25T19:44:00.004+02:00

Gång på gång blir jag förvånad över allt som fortfarande är jag, trots att jag även är Alfreds mamma. Samtidigt är det väldigt skönt, min familj är mitt allt men det är tacksamt att i det även få vara sig själv. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat men den där alltigenom självuppoffrande mamman är nog inte riktigt jag.

Oktober närmar sig, luften är kall och fuktig trots solsken och något inombords börjar förbereda sig när koftan åker på, sandalerna byts mot skor, löven färgas röda och att det går att se in genom andras fönster eftersom det redan är mörkt vid Idol-tid. Liksom varje höst vill jag ha en gitarr. Datorn laddas med musik som berör. Och så läste jag precis att Tomas Sjödin skrivit en ny bok. För mig är hösten ofta en nystart med en ny termin, en ny almanacka, tiden då tankarna får plats att bli tänkta och skaparlusten tar vid. I år blev det juli och under de varmaste veckorna gick tiden så fort i allt det stora med vår bebis att det plötsligt, hoppsan, redan var höst.

I dag gick jag med sonen i bärselen och det var en härlig höstdag. Med den lilla kommer inte alla tankar hinna bli tänkta men den här hösten kommer ändå lätt slå de föregående höstarna.

Mer än det som syns

2008-09-25T18:29:00.003+02:00

Det har aldrig funnits så många utkast i bloggen som det gör just nu. Jag börjar skriva på inlägg nästan varje dag men det finns en liten i familjen som inte direkt vänligt och även väldigt bestämt hävdar att han inte kan acceptera ett "kan du vänta lite". Dessutom får jag inte till språket så som jag önskar (amningshjärna deluxe för tillfället) så det är många tankar som får vara opublicerade i all ofullständighet.

Influensan

2008-09-25T16:35:00.005+02:00

Nu är det dags igen. I år reagerar jag för första gången och det känns skitläskigt, särskilt med stycket om småbarn. Det blir till att undvika sjuka, tvätta händerna och hålla tummarna!

Två månader senare

2008-09-25T11:05:00.006+02:00

Det är knappt att man kan tro att det är samma bebis. Vi byter faktiskt lakan men de här är favoriterna. Sedan första bilden har han ökat fem centimeter på längden, sex centimeter runt huvudet och om man räknar från vad han vägde som lägst har han gått upp nästan två kilo. Det är inte illa på bara två månader och han ligger på samtliga mittenkurvor nu.

Finaste

2008-09-23T19:04:00.001+02:00

Tid

2008-09-22T18:12:00.009+02:00

När maken kom hem åkte vi och visade upp däcket i barnvagnsaffären och fick innerslangen utbytt. Det var tydligen ett vanligt fel på de vagnarna så det gick på garantin. Skönt att få det lagat i alla fall så vi kan ta oss ut igen som vi brukar.

I morgon blir det lite hektiskt. Vi har fått en återbudstid hos ögonläkare och drygt en timme senare har vi tid på BVC. Förhoppningen är att vi ska få komma in direkt och att Alfred ska vara vaken och medverka vid eventuella undersökningar. Haha, han är två månader så jag ska kanske inte ställa för höga förhoppningar på honom. Dessutom har han inte skött magen på fyra dagar nu så det skulle inte förvåna mig om det kommer då. Ska försöka få tag på BVC-sköterskan på morgonen men det är ju helt hopplöst med bara en timmes telefontid och varken mail eller telefonsvarare under resten av tiden.

Jag är glad att vi får komma till läkare redan nu i alla fall och om inte annat ser han ju hur mycket ögonlocket hänger och om det kan ge synnedsättning och så kan han ge mig information om vidare handläggning. Ortopisten jag talade med i dag hade sett runt fem fall under sin tjugoåriga karriär men hon kände väldigt väl till det och det var skönt att höra!

Min familj

2008-09-21T23:14:00.005+02:00

Tack vare Sempers magdroppar och idoga försök att få till en rap efter varje amning känns det som att vi har fått en mycket lugnare son om kvällarna. De senaste kvällarna har han somnat redan vid 22-tiden, istället för när vi går och lägger oss runt midnatt. I går såg maken och jag frågande på varandra och undrade vad vi skulle göra nu. Vi var alldeles för pigga för att sova redan och det var nog innan Alfred som vi hade några timmar tillsammans på kvällen, annars har vi varje kväll fått turas om att bära en liten med magknip vars enda tröst varit att bli buren eller vaggad. Så låg jag till slut i soffan med huvudet i makens knä och han smekte mig på pannan. I rummet intill låg den finaste pojken och sov så lugnt. Det behövs liksom inte mer.

Liksom nu. Alfred har redan sovit en bra stund och maken som ska upp tidigt har också lagt sig. Trots att nästan varje natt sett likadan ut sedan amningen kom igång känns det ändå som att utmana ödet om jag skulle vara uppe för länge. Så det blir till att tänka på refrängen och lägga mig hos de mina.

Meh.Tur att man inte är särskilt bitter.

2008-09-21T22:30:00.005+02:00

Visserligen har vi en vagn med luftdäck som kan gå sönder så vi är beredda på att det kan bli punka, men att själva ventilen ska balla ur gör mig lite matt. Det var liksom ingen billig vagn vi köpte. Är det bara vi som drar till oss måndagsexemplar eller går allas saker sönder hela tiden? Vi köper nästan alltid nytt för att oftast händer något så att vi ändå måste utnyttja garantin, eller så köper vi till en försäkring som också den oftast måste utnyttjas.

Ni skulle bara se hur jag sliter för att inte skada vagnen. Vi har en halv trappa upp till oss men för att slippa dra vagnen får jag gå tre gånger innan vi är klara att gå iväg. Först släpar jag ner chassit som nästan är jämnlångt med mig, sen hämtar jag liggdelen och sist Alfred. Och likadant på hemvägen. Att försöka undvika allt glassplitter och alla vassa stenkanter är nästan omöjligt. (Hur tänker för övrigt folk som slår sönder glasflaskor på gångvägarna??)

Så i morgon har jag ingen vagn. Det blir ingen förmiddagspromenad så jag kommer ut och Alfred får sova. Och ingen dator heller. Jag kan inte ta mig till barnvagnsaffären för att försöka få däcket lagat. Inte ens om laddaren till datorn skulle komma kan jag hämta den. I morgon är läget nog rätt bittert. Vissa dagar går vi ändå inte på promenad innan maken kommit hem men tanken att inte kunna göra det om det skulle behövas gör att det känns väldigt instängt redan nu!

Hopp

2008-09-21T14:47:00.003+02:00

I morgon hoppas jag att det ska pipa till i mobilen med besked om att laddaren finns att hämta i affären. Hoppas hoppas hoppas. Både Greys och Desperate Housewives ska ju äntligen börja nästa vecka. Dessutom är det många sidor och lösenord som ligger sparade på min dator och jag är väldigt nyfiken hur det går för flera bloggare vars adresser jag glömt. Note to self att i alla fall uppdatera min länksamling på bloggen så jag alltid kan hitta dem.

Ett modeinlägg om en dallrig mamma med för små skor

2008-09-19T18:18:00.004+02:00

Vi börjar friskna till här så smått och i dag har vi varit nere på stan och handlat nödvändigheter inför hösten. Det blev mest kläder till mig eftersom kroppen inte riktigt är som den var pre-bebis. Inte ens skostorleken är densamma utan jag fick köpa mina första trettiåttor i dag. Magdallret till trots hittade jag både en kjol att ha på Alfreds barnvälsignelse och ett par jeans, visserligen i en hysteriskt stor storlek men det får gå. Esprit reade ut snygga jeans för bara 199 kr så jag köpte faktiskt ett par i en storlek mindre också som förhoppningsvis ska peppa mig att promenera mer och äta bättre. Om jag gör ett verkligt ryck med chokladen kanske de passar redan till jul men annars är jag glad om det blir till våren!

Till sist måste jag bara berömma underklädesbutiken Change! Redan förra året när jag skulle köpa underkläder till bröllopet (och bröllopsnatten, hihi) var de jättegulliga och hittade verkligen precis rätt storlek, till ett bra pris. De har dessutom fattat att även ammande mammor behöver bygel och att det inte alls ger mjölkstockning om man bara bär rätt storlek! För första gången tog jag på mig ett inköpet innan jag gick ut ur affären! Så skruttig är den gamla historien som nu aldrig kommer bäras offentligt igen! Det är inte klokt vad rätt BH det gör för både ryggen, hållningen och figuren.

Alfred sov igenom hela shoppingturen och vaknade först när vi kom hem. Det är så skönt att han sover så bra i vagnen. När vi vaknade i morses låg vi kvar i sängen alla tre det var så himla mysigt. Maken och jag bara njöt av en strålande glad son. Han är verkligen inte svårflörtad utan pratar och gullar man bara med honom så börjar han genast le och göra försök till jollrande. Min fantastiska hjärtkotte, jag är så glad att jag har dig!

Första förkylningen

2008-09-18T17:37:00.002+02:00

Jomen. Vi har åkt på ett virus, jag och min son. Alfred har fått sin första förkylning och nyser och hostar till ibland. Rådgjorde med BVC och jag sa nog att han hostar en hel del men nu när jag fick tillgång till nätet inser jag att det gör han ju inte alls. Visserligen är han aningens täppt i näsan men han sover flera timmar i sträck, äter bra och är lika pigg och glad som vanligt så någon allmänpåverkan är det inte tal om, tack och lov. Förhoppningen är att det inte blir värre än så heller. Lilla skrutten, han är ju bara knappt två månader.

I går vaknade jag redan vid fem och den här natten har jag knappt kunna sova på grund av ljuden alla kråkorna i Alfreds lilla näsa åstadkommer. Det blev lite bättre av att maken premiäranvände näs-fridan, men vi är trötta!

Frustration

2008-09-16T19:49:00.002+02:00

Datorladdaren dröjer, tydligen väntar de på reservdelar och läget här hemma är otåligt! I kameran finns en helt ljuvlig bild på en sovande Alfred och en underbart skrattande son som pratar med sin pappa som jag så gärna vill kunna lägga upp. Till makens jobbdator varken får man eller går det att överföra bilder och den har dessutom så gammal webbläsare att man inte kan öppna sidor som tabbar och det är oerhört frustrerande.

I dag visade jag upp Alfred på sommarjobbet och det var som att ingen tid gått mellan sista dagen på jobbet när jag försökte sätta mig i fotöljen i lunchrummet med stora, stora magen och när jag idag ammade Alfred. Han börjar intressera sig för omvärlden och tittar sig omkring med stora ögon. Nu har en del börjat märka hans hängande ögonlock och även reagerat på wink-andet när han tar nappen men jag märker bara hängandet när jag tittar på honom i spegeln och asymmetrin finns på "fel" sida.

Åtta veckor gammal är han idag och han har verkligen tagit sin självklara plats i vårt liv. Vår ljuvliga unge! Jag måste bara få berätta att han häromnatten sov nio timmar i sträck i sin egna säng. Det är inte alls alla nätter som är så bra men det är klart att det otroligt skönt att få sova ordentligt ibland och vi njuter så länge det varar.

Oväntade besked

2008-09-15T18:51:00.006+02:00

När min lillasyster började gymnasiet för någon vecka sedan letade jag mitt i all nostalgi upp skolans hemsida och mailadressen till en av mina favoritlärare och skickade en hälsning. Jag hade verkligen en oerhörd förmån och tur att få gå i en liten klass där alla var, så att säga, studiemotiverade. Lärarna undervisade oss med höga förväntningar, men framför allt trodde de på oss. I klassen hade vi så go samhörighet och relationen med lärarna kändes ofta personlig. Att välja det gymnasieprogrammet, som bara gick det året, var ett av de bästa val jag gjort.

I svaret från läraren berättade han att en av mina andra favoriter drabbats av en stroke och inte hämtat sig helt, precis före pensioneringen. Livet blir så sällan som man tänkt sig. Det har gått ett par dagar sedan jag läste mailet och jag har känt mig så ledsen vid den tanken, mer berörd än jag väntat. Så har jag försökt tänka ut varför och så kom förklaringen.

När jag sökte första sommarjobben frågade jag om han kunde vara min referens. Inte nog med att jag fick ge ut hans telefonnummer så skrev han ett så fint brev att jag fortfarande har det kvar. Några rader ur brevet hör jag fortfarande i mitt inre när självförtroendet dalar, Stora Professorer skäller, resultaten inte är bland de bästa eller tvivlet på yrkesvalet gnager. Han trodde på mig! Inte som mamma, mormor, make gör för att de älskar utan för att han tog sig tid att se och tyckte jag var bra, mycket bättre än jag själv kan se. Tacksamheten för de fina orden rymmer en så stor önskan om välgång och hälsa för honom!

Den tjugoandra juli

2008-09-15T18:07:00.003+02:00

Då tog du det första andetaget
Och det fyllde dig med liv
Och jag såg
I det rena anletsdraget
Där fanns löfte om en ny och hoppfull tid

Kanske trodde nån att det var en vanlig dag
Men för mig hade just ett under skett
Livet skulle aldrig bli sig likt, och jag
Höll ett barn, det vackraste jag nånsin sett

-ur Det första andetaget, Linn Maria Wågberg

Helg

2008-09-14T18:42:00.004+02:00

Eftersom jag fortfarande väntar på min datorladdare får andra bilder vänta. Vi hälsade på i barndomshemmet idag efter att vi varit på barnvälsignelse i hemstaden och min lillasyster skickade med en skiva med bilder på Alfred. Han är ju typ sötast i hela världen!

Lyx samt lite om halsgropen

2008-09-11T17:25:00.007+02:00

Alfred är en så lättskött bebis att det känns overkligt och jag väntar bara på att bakslaget ska komma. Han har fortsatt sova nätterna igenom, i sin egna säng! Idag vaknade han först vid halv åtta efter nästan åtta timmars sömn. Det omtalade "oj, hjälp, jag vaknade före bebisen, hoppas inget hänt"-rycket har även jag råkat ut för nu och hjärtat hade bokstavligt talat trängt sig upp till halsgropen innan jag hann lokalisera andningsrörelser! I en sådan halsgrop finns det alldeles för mycket skräck och rädsla. Usch!

Höst

2008-09-10T18:11:00.005+02:00

Så var det dags igen. Hösten är här men inte samma tankar om att vilja stanna under täcket med en bit choklad för att undvika det eviga regnandet, den kalla blåsten och det ofrånkomliga mörkret. Det är helt mörkt här redan vid nio-tiden och vid besöket i hemstaden i helgen hade alldeles för många löv bytt färg.

I år ser jag fram emot en höst med min lilla familj. Det är verkligen så fantastiskt det som sker varje dag med de här små och varje dag ser man hur något nytt har hänt. Idag har huvudet och överkroppen trycks upp i små push-ups för första gången och oh-andet verkar komma mer kontrollerat när han har något att berätta. Finaste, duktigaste sonen.

Det enda som stör min sinnesro är att inte veta vad som kommer komma fram vid besöken hos urologen och ögonläkaren. Förhoppningsvis är det så goda besked som det bara kan bli vid de här tillstånden. Nu är det ju som det är i vilket fall, jag vill bara veta(!!) hur det är mer exakt och hur det ska handläggas.

Förresten funderar jag på det här med bloggandet. När jag först började för tre år sedan var det för att jag satt uttråkad en sommar i en liten stad i östergötland när maken, dåvarande pojkvännen, jobbade. Idag är det så roligt att kunna gå tillbaka och se vad jag haft för mig de senaste åren att jag är glad att jag fortsatt blogga och aldrig hade jag trott att man kunde få kontakt med så fina och kloka människor på det här sättet. Skulle vissa av mina favoritbloggare sluta blogga skulle saknaden vara stor. Nu i bebistider har det nog också varit roligt för långväga släkt och vänner att kunna följa både graviditetens och Alfreds utveckling på ett så smidigt sätt.

Dock har ju Alfred inte valt att bli utlämnad på det här sättet och därför känns det lite olustigt att skriva för mycket om honom. Samtidigt är jag ju så otroligt stolt över mina fina son att jag så gärna vill fortsätta berätta honom och det är svårt att ha en Hannahbejbblogg utan Alfred. Så jag funderar och funderar. Jag hade gärna haft en blogg där jag kunnat skydda bara vissa inlägg med det lite mer privata inläggen och bilderna på honom. Skulle det bli aktuellt med lösenord av något slag eller flytt av bloggen lovar jag höra av mig, alla som vill får följa med, typ.

Preventiva tankar

2008-09-09T17:42:00.003+02:00

Tiden går verkligen så sjukt snabbt att det redan idag var dags att efterkontrolleras. Det var skönt att höra av barnmorskan att det visst kan vara nog så jobbigt och intensivt när det går såpass snabbt som det ändå gjorde. Om det skulle bli en nästa gång kommer jag åka in tidigt, tidigt. Särskilt med tanke på att min lillebror nästan föddes i hissen och om nu Alfred kom efter bara fyra timmar på förlossningen så vågar jag inte tänka på hur snabbt syskonet kanske kommer. Men än ska det verkligen inte bli några syskon och det är svårt att vara preventiv och smidig när min kropp börjar strula av hormoner. Det är verkligen konstigt att det fortfarande inte finns fler säkra OCH relativt biverkningsfria alternativ!

Annars fick Alfred som alltid uppmärksamhet för sitt hår och sin gullighet. Jovisst, finast i heeeela världen, instämde maken och jag i kör!

Nu väntar vi snart gäster och en sovande Alfred har suttit bärsjalen medan jag gjort äppelpaj. Det är varmt men otroligt mysigt! Och fortfarande så obegripligt att vi kunnat göra något så fint, att han är vår. Finaste, finaste lilla Alfred.

Laddarlöst

2008-09-08T17:34:00.002+02:00

Så var det då dags igen. Tekniken är sannerligen inget under! Laddaren till min blott ett halvår gamla, bärbara dator har glappat ett par dagar. Igår såg jag, efter att ha känt hur väldigt varm kabeln var när jag försökte hitta ett läge där den fortfarande kunde ladda, att en bit av plasten smällt. Med vinterns datorhaveri och månaderna utan dator i färskt minne var jag inte överdrivet förtjust över att behöva lämna in strömkällan till en annars faktiskt fungerande dator!

Försäljaren på Siba kan verkligen behöva jobba på sitt bemötande men efter att ha ringt min kontakt var saken ändå, så att säga, biff. Laddaren är på väg till service och det kommer ta i alla fall två veckor!

Här mister jag mitt förstånd lite, killen på Siba reagerade med ett högt och förvånat "Oj! Det här var inte bra!" samtidigt med ett ansiktsuttryck där jag kunde avläsa att det här hade kunnat börja brinna och ge löpsedlar på aftonbladet om man varit lagd åt det hållet, när han såg hur laddaren såg ut! Det är knappast troligt att HP då vill LAGA laddaren. Jag tycker gott att man i sådana här fall kunde ordna att kunden slipper vänta så länge och får en ny laddare mycket snabbare. Särskilt som tv-serierna börjat och det är så den här föräldralediga mamman tänkt fördriva tiden när en liten hungrig kille ska äta och med att läsa bloggar när han sover. Tur att jag inte är särskilt bitter.

Maken har en jobbdator som han erbjöd sig att ta med hem eftersom han minns vinters psykbryt men det stora företaget men eftersom det är en jobbdatorn kommer surfandet med en hel del restriktioner, det blir till exempel inga bilder här i bloggen på ett par veckor. Men ändå, hurra för maken och att han fått en jobbdator!

Rekord

2008-09-07T10:35:00.002+02:00

Vår lille hjärtkotte sov i hela sju timmar i sträck inatt, i sin egen säng dessutom! Vi somnade alla som stockar vid midnatt och när Alfred ville ha mat första gången var det redan ljust! Så länge har jag inte sovit sen långt innan han föddes och nätterna fylldes med toalettbesök. Han vaknar visserligen oftast bara en gång per natt så jag klagar absolut inte men det är ändå skönt att sova i fred.

Idag väntar vi oss ett par akuta bajssituationer eftersom det har gått tre dygn sen senast och det är ungefär så lång tid det tar mellan numera. Men den dagen får man vara beredd på många ombyten!

För att jag tycker så mycket om dig

2008-09-05T19:57:00.003+02:00

BVC

2008-09-05T19:41:00.006+02:00

Att min finaste lilla kille gör mig så orolig hela tiden. Nu är tydligen ena sidan av hans huvud platt! Han har haft ett favoritläge ända sen BB och barnläkaren sa att vi skulle försöka vända på honom, men det är inte så lätt att förklara för en liten spädis som envisas med att vända huvudet tillbaka. Nu ska vi köra magläge och hålla honom så lampor och andra intressanta saker är på rätt sida huvudet så ordnar det förhoppningsvis upp sig självt. Vi har de senaste dagarna tittat och jämfört hans tinningar men tyckt att det såg relativt lika ut ändå och jag orkade ärligt talat inte ta upp ännu en grej på BVC. Nu såg BVC-sköterskan det direkt själv.

Annars är vi nöjda med växten både på längden och på tvären, 4.870 gram stoltserade han med idag.

Just nu

2008-09-04T12:54:00.008+02:00

När jag var yngre och skulle åka bil med kompisar ringde ofta mormor och bad mig hälsa till chauffören att köra försiktigt eftersom de hade en dyrbar last i bagaget. Idag förstår jag vad hon menade. Bredvid mig sover världens finaste, finaste skatt.

Så töntig

2008-09-03T14:52:00.004+02:00

Man kan tro att det skulle hända något fundamentalt med en när man föder barn. Till min besvikelse var jag tvungen att skratta åt min reaktion när jag kvällen efter förlossningen fick reda på att jag var tvungen att få en spruta intramuskulärt (läs: i ena skinkan) eftersom Alfred är rh-positiv och jag rh-negativ, för att förhindra att kroppen stöter bort eventuella syskon. Övervägde på allvar att skippa den helt och hållet, det skulle ju inte bli några fler barn! Men så tog jag mitt förnuft till fånga, andades djupt och sa till mig själv att jag ju för sjutton både är finsk och har fött barn så jag måste klara en liten ynka spruta. Hoh!

Idag ställdes jag inför ett eldprov igen. På vår TV gick en spindel!! Den var stor, typ två cm och hade tjocka ben. Ringde maken och undrade om han kunde teleportera sig hit men då han satt på ett viktigt möte var det inte möjligt. Jag övervägde stark att ringa på hos grannen som läser feminism och jämställdet för att se om hon var hemma, efterson hon enligt mina fördomar borde hon klara av att plocka bort en spindel. Men så ville jag ha någon slags självaktning kvar, och det kan dyka upp ännu större spindlar som kräver assistans tyvärr, och använde dammsugaren. Så med en sovande son i bärsjalen kånkade jag fram dammsugaren och kunde med nöd och näppe gå tillräckligt långt fram för att suga upp den. Men det gick. Hurra.

Så förutom att jag gått till stan och hem igen och inte ätit av den chokladen som finns kvar hemma så har jag också dammsugit upp en spindel. Jag är typ värsta supermamman. Idag började alltså mitt nya liv. Heja heja.

Sovmorgon

2008-09-03T08:40:00.003+02:00

En strålande glad Alfred väckte mig idag. Det går inte att vara annat är störtförälskad i honom, min finaste, finaste. Hans favoritplats är av någon anledning skötbordet och skulle han vara grinig innan blir han genast glad där. Idag log han leende efter leende, det ena större än det andra. Och så tittar han på en med så kloka ögon som bara barn han. Han blev sex veckor igår så han måste vara väldigt smart och det har han efter sin pappa. Det känns verkligen hur det här är så rätt tid. Jag saknar verkligen inte studierna alls utan njuter av att vara hemma med min son. (Min son! Hur sjukt är inte det?)

Om Alfred får bestämma somnar han omkring 22-00, sover i fem-sex timmar, somnar oftast om igen ganska snabbt och sover till kanske 9-tiden. Det tycker jag är helt okej. Dock vaknar han numera till av makens väckarklocka så nu är det en trött, men mätt och belåten, liten grabb som sover i bärsjalen. Varje knytning går smidigare och smidigare och snart kanske jag lyckas få till det precis som det ska vara.

Ögoninflammationen är för övrigt nästan helt borta. Vad fort det kan gå men jag torkade verkligen hela tiden igår. På drygt ett dygn gick det från att ha sett rätt äckligt ut till att knappt klegga någonting alls och ögonvitan börjar återfå sin vanliga färg. Så skönt!

På fredag ska vi väga Alfred igen och jag skulle bli förvånad om han inte gått upp ordentligt. Det börjar nämligen bildas veck där handen möter handleden!

En gång

2008-09-02T18:17:00.005+02:00

Åh. Det fanns en tid då en timmes dagliga promenader till och från bussen, träning på gym minst tre gånger i veckan, gymnastik i skolan samt avsevärt bättre matvanor var en del av mitt liv. Nyss såg jag en bild på mig från den tiden. Jag vill dit igen. Tyvärr har dålig karaktär, ett förhållande på distans (det är klart vi ska unna oss, vi ses ju så sällan alt. för jag saknar ju honom så), ordentlig minskning av motionen till knapp någon, samma eller ännu sämre matvanor och alldeles för mycket "det är klart jag ska unna mig" gjort att det faktiskt är en helt annan tjej jag ser i spegeln idag. Nog för att graviditeten satt sina spår men det lilla magdallret är inget jämfört med de andra faktorerna. Det finns inga andra ursäkter. Usch.

Nu får det vara nog! Det måste vara nog. För min skull. För mina kärls skull. Framför allt för Alfreds skull.

Nej, här ska inte bantas så länge jag ammar. Så länge får sunda matvanor och dagliga, långa promenader råda. Jag ska trotsa västkustens regn och blåst och dessutom försöka laga mat varje dag. Heja mig.

Ögoninflammation

2008-09-02T09:04:00.003+02:00

Åh, finaste hjärtkotten har fått en inflammation i hans normala öga och ser lite rolig ut. Det ena ögat hänger och vinkar när han äter och det andra är rött, svullet och kladdigt. Han har lite trånga tårkanaler så hans ögon har runnit mer eller mindre hela tiden sen han föddes, men igårkväll märkte jag att det blivit inflammerat också. Eftersom läget är något bättre idag tyckte BVC att jag skulle avvakta och fortsätta torka, torka, torka. Trånga tårkanaler blir ofta bättre med tiden och man ordinerar bara avvaktan. För Alfred har det redan blivit bättre men inte helt och hållet.

Alfred har förresten de goaste handflatorna man kan tänka sig! När han sover öppnar han upp händerna och jag går dit och känner. De är så mjuka och oförstörda. Och apropå händer så lyckas han allt oftare föra händerna till munnen vilket jag tror faller under kategorin "upptäcka att jag har två händer". Vad konstigt det måste kännas att en dag bara upptäcka dem, hallå där, tillhör ni mig!

Förresten tog jag bort det bittra inlägget från igår. Kommentaren fick jag av en gammal vän från verkliga livet och även om personen inte läser här kändes det inte helt bra att lägga ut det.

Bärsjalar

2008-09-01T15:42:00.000+02:00

Åh, min hjärna är verkligen en stor degklump. Jag läser inlägg jag skrivit och får ont i ögonen av plötsliga tempusbyten och märkliga meningsbyggnader, glömmer hur ord stavas och dessutom har jag en skriftlig identitetskris och funderar på om jag vill stava såhär, idag, iår och så vidare ihop som jag alltid har gjort eller isär (i sär? gah).

Har försökt sätta Alfred i bärsjalen ett par gånger men det har inte funkat riktigt. Eller jag har fattat det lite fel. Tills nu och vilken grej den är! Det bästa begagnade köpet någonsin. Han sover så gott i upprätt position med benen innanför. Att det är så mysigt och man dessutom får två armar fria gör saken bara ännu bättre. Hurra!

Ibland händer det

2008-08-30T22:32:00.004+02:00

Vi tog en långpromenad, mest för att försöka rättfärdiga mitt marabou-beroende. Så gick vi uppför backen, nerför backen och så tänkte vi gå genom nöjesfältet eftersom det är på vägen hem och vi har årskort med gratis inträde. Jag hade bara en tjugolapp i kontanter och tänkte spela på ett nummer (eller en bricka med fem nummer som kostar 20 kr och med stjärnvinst varje gång). Till vår stora förvåning vann jag!

Två kilo lycka. Det är väldigt roligt att vinna, lite sorgligt att just choklad ska vara sådan lycka och dessutom inte alls bra för kärlen. Men ändock. Det är roligt att vinna.

Om att bryta ihop en smula

2008-08-30T11:32:00.006+02:00

När maken skulle på middag med jobbet igårkväll trodde jag att det skulle vara relativt lätt att ta hand om vårt barn. Eh, eller inte! Alfred skrek tre timmar i sträck om man inte gick runt med honon men tyvärr ville inte mina armar eller min rygg samarbeta till detta så det blev rätt tröstlöst. Till slut håll jag på att gå sönder. Dels för att lille killen kanske hade så ont i magen att han tvingades bli till ett så ilsket och illrött litet knyte och dels för att jag var så trött, så trött. Minns att jag vaknade vid halv fem samma morgon utan att kunna somna om och sömnbrist underlättar inte.

Så kom då maken med de starka armarna och en famn som inte luktar mat för små bebisar och övertog tröstandet. Vi somnade till slut och Alfred sov som han brukar på förnatten -på tvären med huvudet mot den enas rygg och sparkandes mot den andra. Det är så fascinerande att han som är så liten kan vrida sig så i sömnen. Dock är det samtidigt lite skrämmande, jag vill ju helst inte rulla på hans lilla huvud.

Jo, så min eloge går till alla med kolikbarn, särskilt de ensamstående eller utan större hjälp från partner som gör det här dagligen. Jag förstår att man orkar för att man måste men jag förstår verkligen att man kan bli rätt knäpp, särskilt om man inte får sova!

Nu ska vi till mormor och äta!

De hade rätt

2008-08-29T12:01:00.005+02:00

Alltså. Det har inte ens gått sex veckor sen jag högljutt och oerhört bestämt deklarerade att vi (läs jag då maken fortfarande vill ha ett halvt fotbollslag) inte ens kommer tänka tanken på att försöka oss på ett syskon till Alfred. De kvinnor som själva var mammor skrattade lite och hävdade att man glömmer. No way, tänkte jag. Men nu när jag läser förlossningsberättelsen förstår jag inte vad jag kan ha menat. Hemsk? Fruktansvärd? Har jag använt ord som vidrig? Hur då brännande smärta i ryggen? Det gjorde väl, kanske, lite ont ett tag men det gick väl bra. Eller?

De hade alltså rätt. Alla som sa att man glömmer. Vad arg jag blir på min kropp, det känns som att hon sviker mig! Det är klart det kommer bli ett syskon, om vi får nåden att vara med om detta stora mirakel med ett litet liv en gång till. Men först ska jag läsa färdigt så det blir inte än på flera år. Och så ska jag försöka glömma det lite till för nog minns jag att det inte var som ett kalas direkt.

Roligt

2008-08-29T06:07:00.001+02:00

Haha. Humor.

Alfred vaknade vid halv fem för lite käk, åt glupskt i ungefär åtta minuter, rapade direkt och somnade om. Jag kunde inte somna om. Det är nästan så man blir bitter.

Maken eller Alfred?

2008-08-28T19:36:00.006+02:00

Åh, jag skriver verkligen inlägg efter inlägg om Alfred så jag förstår om ni börjar tröttna. Nu tittade vi precis på bebisbilder på oss själva och jag tycker verkligen att likheten mellan far och son är slående. Det är konstigt med genetiken ibland, trots att bilderna i albumet är närmare 30 år gamla hade de kunnat föreställa Alfred. Man behöver inte tvivla på vem som är pappan i alla fall. Alfred har fått min mun och mina örsnibbar men håret (!!), ansiktsformen, käken, pannan, kinderna, näsan, ögonen och till och med händerna är ärvda från maken.

Så här är det

2008-08-28T11:38:00.003+02:00

Det blir liksom inte mer spännande än så här. Höjdpunkter på dagen är när Alfred lyckas lyfta huvudet flera gånger på rad, när han kissar på pappa vid blöjbyte och förstås de, än så länge få, tillfällena han fyrar av sitt strålande leende.

Träning

2008-08-26T17:57:00.005+02:00

Vi tränar magläge med Alfred eftersom de små mest ska ligga på rygg annars. Han är väldigt duktig på att hålla huvudet uppe och det märks att nacken blir starkare för varje dag. Det är verkligen fascinerande att få se ett barn utvecklas. På bara en månad har Alfred lärt sig att känna igen oss föräldrar, fästa blicken och titta på oss, orka hålla uppe huvudet i flera sekunder när vi håller i honom och om vi har riktig tur så ger han oss ett så strålande leende som värmer och gör en så genuint lycklig att det är värt precis allt.

Men efter några minuter får han nog och då låter det precis så mycket som det ser ut att göra.

BVC

2008-08-26T15:19:00.003+02:00

Nu har vi varit på BVC och träffat barnläkaren. Hon skrattade gott och erkände direkt, precis som den erfarna BVC-sköterskan, att hon aldrig sett något liknande och inte visste något mer än det jag berättade. Så vi fick en remiss till ögon. Annars är han precis som han ska, så gott hon kunde se.

Efter att förra veckan ha gått upp 600 gram på två veckor hade han idag bara gått upp 110 gram på en vecka. Det är ju lite lite, helst ska de gå upp minst 150 gram i veckan, men de kände ingen större oro utan vi ska dit igen i slutet av nästa vecka. Däremot har Alfred bara växt 2,5 cm sen han föddes för fem veckor sedan. De känner ingen oro för det heller plus att det är fem olika personer som mätt honom sen han föddes, vi har inte träffat samma människor två gånger än, men jag är en oroande själ och tycker att de ändå mätt ungefär likadant allihopa så det borde ju stämma. Det är skönt att de har koll på honom i alla fall.

Rumpnisse

2008-08-25T19:04:00.005+02:00

Jag skulle kolla om en mössa passade men den var på tok för stor.
Min lille rumpnisse.

Så här i efterhand ser man att han är sig ganska lik från ultraljudet.

Bilder

2008-08-25T17:45:00.004+02:00

Alfred är så trött, så trött.

Maken sitter vid datorn och underhåller Alfred samtidigt. Egentligen får man ju inte ha babysitters på bord men än så länge kan Alfred inte sätta fart på den själv och med maken så nära så tänker vi att det går bra ändå.

Vi har övat lite med bröstmjölk och nappflaska i fall maken, eller någon annan för den delen, ska sköta om Alfred för några timmar. Han verkar bara bry sig om att han får maten och maken tyckter det är väldigt mysigt att kunna mata honom.

Insikt

2008-08-25T15:45:00.003+02:00

Då maken fortfarande har semester kom vi överens om att jag kunde luncha med före detta kursarna när de började höstterminen idag. Själv. Utan Alfred. Vi bor bara fem minuter från stora sjukhuset om man åker bil och med lite handmjölkad mjölk i kylskåpet så borde Alfred och maken klara sig den timmen jag skulle vara borta.

Det var så trevligt att träffa kursarna igen och precis som varje år kändes det som att sommaren gått hysteriskt fort. Till min förvåning känns det verkligen så rätt att det blev en liten Alfred nu. Jag saknar att träffa vännerna men annars är det så skönt att få en paus från pluggandet.

Allt hade förstås gått strålande här hemma och Alfred var så gullig när de kom och hämtade mig efter lunchen. Vi åkte och gick i affärer en sväng och försökte hitta byxor till Alfred men det är smått hopplöst om man inte vill köpa ett fjärde par i brunt eller inte riktigt har något som matchar med illgröna detaljer. Till tjejer finns det visserligen hysteriskt mycket rosa men det finns också alternativet klänning.

I morgon ska vi till BVC för att träffa läkaren men frågan är om hon vet någonting alls om det här med jaw-wink ptosen. Hursomhelst så ska vi gå därifrån med en remiss skickad till ögon och förhoppningen om att vi får en tid dit snart.

Ensamtid

2008-08-22T18:11:00.004+02:00

Maken ville ut på promenad med Alfred och jobbarkompisen men jag valde att stanna hemma. De skulle vara borta hela 1,5 timma och det känns så lyxigt. Hela den tiden kan jag göra precis vad jag vill och det med gott samvete dessutom för vi har både städat och tvättat idag. Det känns väldigt skönt, som en välbehövlig andningspaus. Men det bästa är nog känslan när de kommer hem igen; att få ta upp en varm liten Alfred i famnen, lukta på hans panna, pussa på hans kinder och bara stanna upp för en stund. Det är så ofattbart stort att han är vår. På riktigt.

Nu gå och läsa en bok.

1 månad

2008-08-22T09:06:00.003+02:00

Ja, det är mycket Alfred just nu. Det hjärtat är fullt av talar munnen, liksom.

I´m a tiger. Här ser man hans jaw-wink med öppen mun och det vänstra ögat uppspärrat.

Gosekinderna och leendena gör oss alldeles knäsvaga. Hjärtkottegulligull.

Typ så här

2008-08-21T13:25:00.003+02:00

Min lilla hjärtkotte

2008-08-21T11:37:00.005+02:00

Jag har googlat än mer idag och så hittade jag precis det Alfred har. När han äter eller öppnar munnen stort så öppnar han det hängande ögat vidöppet, det är precis det vi har kallat det onda ögat. På engelska kallas det "jaw-wink ptosis".

Nu vill jag inte måla alltför mycket på väggarna men det här är inget som kommer försvinna utan ögat kommer fortsätta öppnas så när han äter, för resten av livet. Det skär i mammahjärtat redan nu av bara tanken på hur grymma människor, och barn, kan vara. På ett sätt var det verkligen skönt att få svar på vad det var men just nu känns det lite jobbigt. Min lilla skatt. Man önskar ju dem den enklaste starten och det är klart att detta inte är hela världen men det är ju onekligen ovanligt och väldigt tydligt.

Vill man veta mer kan man läsa här.

"Another neurogenic type of ptosis is referred to as “Jaw-wink ptosis” (or synkinetic ptosis). In this situation, when the child sucks on a bottle, thumb or chews food, the droopy lid flicks open. Essentially a branch of the fifth cranial nerve going to the pterygoid muscles (used during swallowing, sucking, etc.) has been misdirected during embryologic development and travels to the lid where it innervates the levator muscle. When these sucking or chewing muscles are activated the lid “flicks” open and gives the appearance of a “winking” eyelid."

Så nu vet vi det. Läkartid på BVC på tisdag.

Männen i mitt liv

2008-08-20T19:56:00.002+02:00

Mitt livs stora kärlekar.

Nervigt

2008-08-19T16:27:00.004+02:00

Well yes. Jag kommer nog be att försöka få läkartiden tidigare för fyra veckors väntan klarar nog inte mina nerver. Alfred har alltså en lindrig form av hypospadi och därför ska han till urologen. Vid googling kommer det upp alltför många sjukdomar som har både ptos och hypospadi som symptom för att det ska kännas bra och vad är egentligen oddsen för att man ska födas med både båda två oberoende av varandra och inte på grund av något annat.

Tungviktaren

2008-08-19T15:19:00.003+02:00

Hemkommen från BVC och Alfred har gått upp 600 gram på två veckor och väger nu 4,5 kg. Min stora kille. Jag är så fantastiskt glad över att amningen funkat så smidigt från första dagen.

Däremot insåg jag att Alfred har ptos, hängande ögonlock, på högra ögat. Vi har ju sett det hela tiden och tyckt att han ser både väldigt gullig och rolig ut. Dessutom öppnar och stänger han det högra ögat när han ammar så vi brukar skoja om hans onda öga. Tänkte att jag skulle passa på att fråga om det idag men det var först när sköterskan sa ordet ptos som jag förstod att det är ju därför ögat inte är lika öppet, ögonlocket hänger ju. Ha, amningshjärna. Vi skulle i alla fall avvakta till sedvanliga läkarkontrollen om en månad.

Men nu när jag kom hem var jag tvungen att googla på det. Jag hoppas verkligen att det är något ofarligt, vid behov lätt åtgärdat och ingenting som hör ihop med något syndrom. Dels så vill inte mammahjärtat att någon ska kunna reta honom för det och dels vill jag ju skona honom från alla operationer och ingrepp. Vi har ju redan en tid till urologen i höst för undersökning för att se om det behövs en operation.

Jag tycker det är så skönt när vården fungerar. Remissen till urologen skrevs från neonatal och vi fick tid inom tre månader och idag fick jag remissbekräftelse på min egenremiss till allergimottagningen och jag kommer också få en tid inom tre månader.

Blöjfri-are?

2008-08-17T15:22:00.004+02:00

Jomenvisst. Alfred har en mamma som har diverse idéer för sig och en är att vi ska leva en blöjfriare tillvaro. Inte främst för miljöns skull utan för att Alfred ska slippa ligga i sin egen avföring och riskera röd rumpa och för att jag ska slippa torka för mycket bajs. Jag har läst på en hel del om elimination communication och det går ut på att man som förälder kan se när barnet behöver kissa och bajsa precis som när man ser att barnet är hungrigt. Jag överdriver inte om jag säger att Alfred bajsade minst 15 gånger de första veckorna men nu har det lugnat sig till ett par gånger per dag och man ser man väldigt tydligt när det är på gång. Alfreds första levnadsveckor fanns inte heller orken men nu går maken på två veckors semester och vi har bestämt oss för att göra ett försök, väldigt kravlöst men ändå målmedvetet.

Första försöket gick bra och Alfred gjorde både nummer ett och nummer två. Andra gången kissade han när jag höll på att sätta på nästa blöja. Vi kommer ha blöja på för säkerhets skull och köra en light-variant, det finns människor som lyckas ha spädbarn helt blöjfria. Detta är alltså ingen pott-träning utan det är jag och maken som ska försöka tyda Alfreds signaler, så ingen press på Alfred. Ibland kommer vi förhoppningsvis lyckas och ibland kommer det hända olyckor men jag tror att om det funkar så kan det bli väldigt bra!

Maken höll Alfred över toalettstolen och det såg så roligt ut att jag föll ihop och grät av skratt. Men det funkade och bara det kändes som en seger!

Det här är livet

2008-08-17T10:16:00.002+02:00

Efter att, som vanligt, ätit en underbar måltid hos mormor med sällskap av trevliga släktingar passade vi på att njuta av det fina vädret och äta efterrätt utomhus. Det var verkligen sensommar i all sin prakt och en av de bästa dagar.

När vi alla skulle åka från parkeringen bestämdes att vi skulle gå en sväng på stan där det årliga kalaset höll på. Det var det första besöket på stan sen Alfred kom och där gick vi med vår nya familjemedlem i fina vagnen och försökte förstå att han verkligen är vår och att det här är det nya livet. Kvällen, staden och stämningen var nästintill magisk. Vacker solnedgång, varma vindar, glada människor, musik och så varandra.

Det blev en sväng längs med Avenyn och tillbaka och det var alldeles lagom att titta på folk. Alfred han bara sov och sov och när vi bestämde oss för att tänka på refrängen ganska tidigt kändes det bara bra. Dagen till ära hade jag dessutom sminkat mig för första gången och kände mig som människa igen. Det känns som att vi kanske faktiskt grejar det här -ett liv tillsammans med Alfred.

Babysim

2008-08-15T10:42:00.003+02:00

Alfreds fjärde bad blev äntligen förevigat. Han stortrivs i vattnet även om minen på bilden kan tolkas som aningens skeptisk.

Den sovande hjärtkotten

2008-08-13T14:37:00.002+02:00

Åh, han är min finaste, finaste. Och i sömnen rör han sig massor. Vi lägger honom alltid längst upp på kudden enligt BVC-anvisningar men han vrider sig så mycket att vi hittar honom nedanför kudden. I natt vaknade jag av att han låg på tvären med huvudet mot Tommis rygg och så nära honom ligger vi inte ens. Och häromnatten vaknade jag av att han låg och sparkade mig i ryggen. Det var lagom skönt för spädbarn är starkare än vad man tror.

Tips från coachen

2008-08-13T10:07:00.003+02:00

Tre veckor in i mamma-rollen har det märkts vad som egentligen behövdes eller inte behövdes av allt som köptes in i väntan på bebisen. Och vad som behövdes men inte fanns hemma.

I går köpte jag mjölkuppsamlare för jag har märkt att jag läcker från det andra bröstet när jag ammar. Och vilken grej det är! Har använt den två gånger och fyllt nästan 6 iskuber! Tänk vilket spill som skett under de här tre veckorna, jag skulle kunnat åka i väg en vecka och ändå hade maken haft mat till Alfred så det räckte, för i början läckte jag mycket mer, men då orkade jag inte ta tag i att köpa en sån.

Däremot är det verkligen skillnad på amningsinlägg och amningsinlägg. Jag hade köpt lite dyrare märken på Babyproffsen och de har räckt en hel dag och jag har knappt märkt att jag läckt någonting. Däremot köpte jag inlägg på Apoteket i går och jag har redan behövt byta flera gånger. De klumpar sig direkt och blir äckliga om de blir blöta tycker jag. Så till helgen ska vi åka till Babyproffsen och köpa den andra, dyrare sorten.

Handsprit! Dels att ha i skötväskan om man behöver byta blöja men inte kan tvätta händerna efteråt eller det kommer folk på stan som vill ta på bebisen men bara Gud vet var de haft sina händer innan. Och dels att ha på toaletten hemma. Mina händer klarar inte av att tvättas med tvål hela tiden, jag börjar redan få tillbaka det eksem jag slitit för att bli av med, och händerna tvättas verkligen hela, hela tiden nuförtiden. Så ibland varvar jag med handsprit, jag erkänner. Dessutom är jag skadad från arbetet i vården när det krävs tre (!) minuters tvätt med tvål och vatten för att händerna ska bli lika rena/bakteriefria som med handsprit.

Tvättlappar att ha till blöjbytet. Euroshopper har storpack med såna som man blöter ner med vatten. De är dessutom mjuka nog att torka små rumpor med utan att det blir skavsår från pappret, som med de första tvättlapparna vi köpte. Först hade vi köpt ett par paket små handdukar på IKEA men de är också för grova för bebishuden så det här har vi fastnat för.

Libero! Alfreds rumpa blev röd efter bara några dagar med Pampers. Och jag kände mig som den sämsta mamma i världen när han inte en ens var en vecka gammal och redan var röd i rumpan. Det var tacksamt att ha Inoytol hemma och tillsammans med byte till Libero blev det bra på ett par dagar igen. Dessutom har Pampers ett konstigt nät ytterst i blöjan som jag bara inte förstår vad det är till för, när det kommer bajs fastnar den på huden och vi får dra loss det.

Napp. Nuk på Babyproffsen har genomskinliga, fina som ser helt acceptabla ut om man inte vill ha ljusblåa eller rosa.

Ja, det var det jag kom på nu. Mjölkuppsamlare är alltså ett hett tips jag önskar att jag hade fått tidigare.

Större

2008-08-13T09:54:00.004+02:00

I går tog vi med oss Alfred på en premiärtur till Maxi, vi behövde handla så mycket så det var smidigast att vi åkte hela familjen. När vi skulle sätta i Alfred i bilbarnstolen gick bältet runt honom inte att knäppa. Det var nästan två veckor sen vi åkte bil med honom senast och han måste ha växt jättemycket sedan dess, för vi var tvugna att justera det en hel del. Och det märks nästan hur han tjockar till sig lite, lite för varje dag.
Vår stora, lille kille.

Och så förstår jag nu varför man är två föräldrar. När Alfred i går bajsade ner flera blöjor innan vi hunnit gå från skötbordet var jag tvungen att dela med mig av den stora händelsen, så jag ringde maken på jobbet som blev precis lika uppspelt över det som jag var. Något som andra knappas skulle tycka var lika intressant, men vi är så kära i vår hjärtkotte att allt han gör är så väldigt speciellt.

Kräk

2008-08-12T11:59:00.003+02:00

Nu börjas det. Trots tre stora rap under morgonmålet kräktes han en stund efter. De få gånger han tidigare kräkts mycket har varit när han legat i sängen (vår säng) för att sova och efterlämnat en halvmeter kräk åt hållet han vänt sitt huvud. Den här gången låg han på min axel och allt kräk hamnade på min nytvättade tröja. Då kände jag mig som en äkta mamma.

Förresten, kan man leva på nyponsoppa, bröd -lingongrova- med ost och gurka? Det enda jag är sugen på utöver det är mat som någon annan lagar åt mig, marabou mjölkchoklad och pizza. Låg nyttighetsfaktor således. Kanske man kunde vinna på triss och anställa en kock?

Jag förstår inte

2008-08-11T08:42:00.005+02:00

Min näsa rinner och det jag trott varit en förkylning kanske inte är det. Snoret är så vattnigt att jag till slut började misstänka allergi (var så god, jag bjuder på den). Tog en allergitablett i helgen och det blev genast mycket bättre. Eftersom man inte får äta vilka anti-histaminer som helst när man ammar och Fass är väldigt luddigt tänkte jag ringa vårdcentralen och be dem låta en läkare kolla om det jag äter är okej när man ammar alternativt om inte så be dem skriva ut något som är det.

Till min stora förvåning var det inte alls möjligt utan sköterskan i telefon hänvisade mig till min barnmorska eller BVC-sköterskan. Jo, för de brukar ju ha koll på det. Inte. Och de får ju ändå inte skriva ut sådana läkemedel heller för den delen.

Jag tycker det är hemskt löjligt. En distriktsläkare ska veta vad man får ta för anti-histaminer när man är gravid eller ammar! Dels för att graviditeten och amningsperioden kan ta upp till två år och dels för att anti-histaminer är väldigt vanligt vilket borde betyda att det inte är första gången någon ställer frågan! Nu ringde jag BVC ändå eftersom Alfred har kaskadkräkts en halvmeter rätt ut i luften ett par gånger och jag läste att det kunde bero på stenos i magmunnen, men det beror förhoppningsvis bara på att han ätit lite för mycket, och hon tyckte att det var lika löjligt. Hon kunde ju varken säga bu eller bä utan läste bara samma Fass-text jag själv läste redan i helgen.

Nu ska jag, apropå allergier, fortsätta skriva på en egenremiss till Allergimottagningen och hoppas att de vill utreda mina allergier igen så jag vet hur det står till i dagsläget och om jag verkligen behöver gå omkring med mina Epipen-sprutor hela tiden.

Uppdatering:
Nu ringde jag Allergimottagningen på Sahlgrenska och de säger att man får ta vilken anti-histamin som helst både när man ammar och är gravid. Punkt.

Jag med min son

2008-08-10T17:10:00.000+02:00

Barnvälsignelse

2008-08-10T14:13:00.003+02:00

I sann frikyrkoanda ska vi istället för dop ha barnvälsignelse. Det blir sista söndagen i september, i finska pingstkyrkan. Så kan de som känner sig manade boka in det redan nu. Alla är varmt välkomna!

Alfred börjar bli så stor, snart är han redan tre veckor gammal. En dubbelhaka börjar synas och det har bildats ett litet, litet veck mitt på armen. Vår hjärtkotte! Han är verkligen det finaste som finns.

Ont

2008-08-09T13:11:00.004+02:00

Heh. Maken och jag har pratat ganska mycket om förlossningen, mest för min skull så att jag fått bearbeta den. Nu, nästan tre veckor senare, förstod jag att maken inte alls förstått vidden av hur ont jag hade eller hur smärtpåverkad jag var de två sista timmarna innan krysvärkarna. Det trots att jag många gånger berättat om hur jobbigt det var att vara så smärtpåverkad att jag bara kunde ligga i sängen och panikera och inte ens kunna tänka tanken på att byta min tunika mot sjukhusrocken utan hjälp. Han har trott att det var lustgasen som slog ut mig. Så när det väl sjönk in för några dagar sedan fick han bara fram ett "Oj! Hade du så ont?"

Eh. Ja.

Om barn

2008-08-08T13:16:00.000+02:00

En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sade:
"Tala till oss om Barnen."

Och han sade:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar,
ty de har sina egna tankar.

Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar dväljs i morgondagens hus
som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.

Ni må sträva att efterlikna dem,
men sök inte att göra dem lika er.

Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte
hos den dag som flytt.

Ni är de bågar från vilka era barn skickas ut
som levande pilar.

Bågskytten ser målet på det oändligas stig och
Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar
skall gå snabbt och långt.

Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen som flyger,
älskar Han också bågen som är stadig.

-Kahlil Gibran

När mitt älskade, ilskna, lilla knyte äntligen kommit till ro vid mitt bröst hittade jag den här dikten i BVC-boken och mitt i tröttheten, oron och kärleken var det så mitt i prick. Han är min, men ändå inte alls. Och uppgiften att vara förälder är så skrämmande stor.

Testosteronskada?

2008-08-08T09:30:00.004+02:00

Inatt har vår kotte sovit väldigt bra. Hurra! Han somnade vid halv tolv, åt vid halv fyra och var visserligen vaken över en timme men sen somnade han på pappas bröst och vaknade igen först klockan åtta. Helt överkomligt och jag känner mig som en ny människa igen. Dock håller jag på att bli förkyld med halsont och nästäppa och det känns lite oroligt med tanke på att den yngsta familjemedlemmen bara är 17 dagar gammal. Så jag försöker kurera mig på de sätt jag kan och hoppas att jag har antikroppar så det räcker och blir över. Varifrån jag skulle fått förkylningen är också lite av en gåta då vi har mest suttit hemma, undvikit stora folksamlingar helt och de som varit här och hälsat på fått order om att vara friska.

Alfred är annars ett väldigt "snällt" och enkelt barn att leva med. Sammanlagt har han nog inte ens gråtit en timme så när han väl gråter blir vi fortfarande lite ställda och undrar vad som hänt. Men tyvärr tror vi att han börjar få lite ont i magen eftersom han blir väldigt pruttig på kvällarna och plötsligt kan skrika till tröstlöst i någon minut. Innan vi skulle sova i går var det värst hittills och han skrek nog i en kvart. Så liten och maktlös man känner sig.

Och så börjar OS idag, vilket jag ser som en höjdpunkt. Trodde aldrig att jag skulle känna så men någonting har hänt under graviditeten. Alfred kom på tisdagen, dagen för DN-galan och jag var tvungen att köpa en tidning dagen därpå för att få reda på hur det gått med Christian Olssons comeback och om Sanna Kallur kunde köra sitt lopp. Det är så långt ifrån mitt forna jag att jag börjar undra om inte det extra testosteronet har gjort mig lite skadad. Nu ser jag i alla fall fram emot att ammande sitta och titta på OS-tävlingarna i simhopp och friidrott.

Bilder

2008-08-06T16:02:00.005+02:00

Tant Anna var här i går och hälsade på.

Oftast öppnar han bara ett öga i taget och ser lite halvgalen, men väldigt gullig, ut.

Han börjar sträcka ut sig mer efter att ha levt ihopknycklad i magen. Och så har han växt 1 cm på längden och mäter nu hela 54 cm.